Reseberättelse:

Bilresa i Europa

(Tyskland, Tjeckien, Österrike, Kroatien, Berlin, Prag, Wien, Vodice, Salzburg, Nürnberg, Rotenburg, Playmobil Fun Park, Heidepark)

Att göra en bilresa ner i Europa var en idé som växte fram efter att vi besökt Rügen med bil. Vi fick blodad tand efter det och en känsla av att det inte behöver vara så krångligt att ta sig söderut.
Efter att ha skissat på lämpliga rutter och tagit hänsyn till barnens önskemål så blev vår resrutt: hemma-Berlin-Prag-Wien-Kroatien-Salzburg-Nürnberg-Rotenburg-hem. En ganska rejäl rutt men vi valde att göra fyra övernattningar på både ner- och hemvägen för att det inte skulle kännas så långt att köra. I Kroatien hade vi bokat boende för en vecka.
Äntligen avfärd
Första resdagen började inte så bra. Vi upptäckte nämligen att vi lyckats med konststycket att åka ifrån både vår och barnens kameror hemma. Vem gör något sånt? Det är ju helt omöjligt att glömma kamerorna men vi lyckades i alla fall. Vi fick hastigt planera in ett stopp på  lämplig affär i Rostock för att köpa en ny.
Körde hemifrån på morgonen och skulle ta båten från Rostock klockan 13. Trots att själva körningen flöt på bra så var vi ändå framme precis i tid och jag var ordenligt stressad när vi äntligen kom fram.
Båten Gedser-Rostock är alldeles lagom. Man hinner äta ordentligt och barnen hinner med sin favoritsyssla - besöka shoppen ombord, men han hinner aldrig bli helt uttråkad.
Väl framme Gedser kör vi till Hansecenter för att köpa kamera och det känns skönt att ha det avklarat. Efter det skulle vi egentligen ha åkt till en TÜV-station för att köpa en miljödekal till bilen men vi hade inte fått med oss adressen och då våra tyskakunskaper är mycket små kände vi inte att vi kunde fråga någon heller. Bestämde att vi får fixa det när vi kommer närmare Berlin.
Motorvägen till Berlin är hur fin som helst och det var inte mycket trafik alls så det var en på alla sätt bekväm resa. Gjorde ett kort stopp på en rastplats men i övrigt så körde vi i ett sträck.
Hade bokat alla övernattningshotell utom ett via booking.com vilket fungerade utmärkt. Där fick man gps-koordinaterna med i resepappret så det var bara att knappa in vart vi skulle. En bil-gps är guld värd på bilsemester, helt klart för det är krångligt nog att köra ändå på vissa ställen.
Hotellet där vi skulle bo första natten låg någon mil utanför Berlin, i en liten by som heter Wandlitz. Hotellet låg precis vid en rätt stor sjö och var fint även om det saknades både hiss och ac. Familjerummet var i två våningar och innan vi visste ordet av hade barnen (L som snart är 10 och E som är 8) tagit övervåningen som sin medan de tyckte att jag och maken skulle sova i bäddsoffan därnere.
Miljödekal
För att köra i Berlin behöver man alltså ha en miljödekal på bilen. Den kan man köpa hemifrån, antingen via en enkel hemsida men till kraftigt överpris (30 eller 40 Euro beroende på om man vill ha en handskriven eller en tryckt) eller via Dekra (som bara tar vad dekalen kostar plus administration och porto, ca 13 Euro men som har en något otydlig leveranstid) men av olika anledningar så fick vi aldrig gjort det (vi hade tänkt Dekra-varianten) så nu behövde vi ju verkligen fixa en.
Det märkliga var att om man frågade på t.ex. en bensinmack så visste ingen vart man köpte dem och ändå måste ju alla ha en. Eller så vet de kanske bara inte hur turister får tag på dem. Till slut blev vi på en mack i alla fall hänvisade till en intilliggande bilfirma och tänka sig, där kunde de faktiskt hjälpa oss. De var mycket, mycket hjälpsamma och trevliga och de 5 Euro som dekalen kostade var verkligen ingenting. De ringde till och med på en kille som kunde engelska som kom med ut till bilen och hjälpte oss att klistra fast den på rätt ställe. Och då var det dessutom en Opelfirma. Vi kör Volvo.
Berlin
Nu kunde vi äntligen ge oss in mot Berlin. Hittade parkering hyfsat centralt som ändå inte var så dyr och när vi sedan gick till fots visade det sig att det fanns gott om p-hus så parkering var inget problem. Promenerade till Alexanderplatz och tittade bland annat på tv-tornet. Eftersom vi håller på med geocaching passade vi på att leta upp ett par cacher också. Barnen var imponerade över tornet och det var faktiskt häftigt.
Efter Alexanderplatz tog vi bilen bort för att titta på Brandenburger Tor och hittade parkering precis vid minnesmonumentet Denkmal für die ermordeten Juden Europas. Det består av en 2711 betongblock i olika storlekar som står i rader på ett torg. Man kan gå mellan blocken och en del är flera meter höga medan en del bara går till knäna, marken där blocken står är ojämn och eftersom blocken på sätt och vis påminner om gravstenar och ska symbolisera alla de människor som dog under förintelsen så var det en mäktig och rätt vemodig känsla att gå där och titta.
Vi tittade såklart också på Berlinmuren men bara som hastigast och insåg att Berlin är en stad dit vi kommer att återvända framöver. Vi blev överraskade över stämningen i staden och det finns hur mycket till att titta på som helst.
Avfärd mot Prag
På eftermiddagen fortsatte vår resa med målet Prag där vi skulle bo två nätter i en liten by som heter Roztoky u Praha. Det skulle enligt gps:en ta ungefär tre timmar att köra och det var ju överkomligt. I början flöt allting på. Vi stannade och köpte lite färdkost men i övrigt så gjorde vi inga stopp förrän det var dags att köpa motorvägsvinjett för Tjeckien. Dessa sålde man vid en rätt stor rastplats strax innan gränsen och det gick lätt och smidigt även om det av någon anledning inte fanns på långt när tillräckligt med parkeringar för bilar. Vi fick ställa oss på lastbilsparkeringen.
Vinjetten kostade lite drygt 100 kronor och de pengarna kan de säkerligen behöva för att rusta upp motorvägarna men med tanke på hur lite motorväg vi fick kört så känns det ju lite trist.
När vi kört ca en halvtimma i Tjeckien kom vi nämligen till en stor trafikomläggning som ledde ut oss på en liten väg där det var 70. Förvisso var det en väldigt vacker väg och vi fick ju se landskapet och en hel del imponerande natur och arkitektur men till slut blev det segt och de där tre timmarna det skulle ta att köra var försvunna för längsen.
Det var redan helt mörkt och klockan över tio på kvällen när vi till slut rullade in på hotellets parkering. Hotellet såg helt nersläckt ut men som tur var fanns det personal där. Det här familjerummet var inte lika rymligt som det i Berlin men det fanns å andra sidan ac vilket var skönt även fast det var en sån där som står på golvet och väsnas en del.
Prag
Att det inte är helt lätt att ta sig fram i Tyskland enbart med engelska det vet vi och vi hankar oss fram med den lilla tyska vi kan. Att det skulle vara ännu svårare att klara sig med engelska i Prag det hade vi inte en tanke på.
På morgonen skulle vi köpa biljett till lokaltåget in till Prag. På stationen fanns enbart information på Tjeckiska och vi fattade absolut ingenting. Han som jobbade i biljettluckan kunde ingen engelska men vi lyckades med kroppsspråk och ordet Praha få fram vad vi ville. Då skulle han fråga hur gamla barnen var och vi lyckades förstå detta och dessutom få fram åldern. Vi fick vår biljett men då återstod bara att förstå vilken perrong vi skulle stå på. En äldre dam förstod vår belägenhet utan att vi sagt något och pekade där hon stod och sa Praha.
Sen blev det ytterligare krångel när vi väl kom in i Prag och skulle ta oss vidare med tunnelbana tilll turiststråken men vi lyckades till slut få tag på dagskorten som vi ville ha och lyckades också uttyda vart vi skulle. Det kostar inte mycket att åka kollektivt i Prag och det är ju bra.
Vårt första stopp blev Stare Mesto och genast då vi kom in i dessa gamla kvarter så imponeras man över skönheten på husen och omgivningarna. På Stare Mesto tittade vi bland annat på det astronomiska uret och på övriga byggnader innan vi sakta började strosa i riktning mot Karlsbron.
Överallt så himla fint, överallt såklart väldigt mycket turister men det går ju inte direkt att undvika när man vill se det som alla andra också vill se.
På många ställen såldes det marionettdockor. Det var kul att se när de stod och dansade med sina dockor i dörröppningarna och det hade varit kul att köpa en docka men de flesta såg rätt massproducerade ut så det vi struntade i det.
Plötsligt såg vi floden Moldau (eller Vltava som den heter i Tjeckien) framför oss och Karlsbron och kunde inte annat än ytterligare än gång imponeras över att en storstad kan vara så vacker.
De 500 meter som Karlsbron är tog rätt lång tid att gå. Uppe på bron säljer en massa hantverkare av olika slag sina alster i form av smycken, små tavlor eller dylikt. Jag och barnen köpte med oss var sitt smycke som minne.
På andra sidan bron låg det en lekplats och medan jag och maken satte oss och pustade ut på en bänk, sprang barnen runt och lekte en stund. Det var soligt och egentligen lite för varmt för att gå i en storstad så det var skönt att sitta ner en stund.
Vi hade vid det här laget börjat bli rätt hungriga och var tvungna tt börja leta efter nånstans att äta men innan vi vände tillbaka över bron igen besökte vi Lennon Wall, en graffitimålad mur tillägnad John Lennon. Den var häftig. Vi såg också en bro där en massa människor hängt upp hänglås för att bekräfta sin kärlek till varandra.
Efter en välbehövlig lunch promenerade vi bort mot en annan av broarna över Moldau och över den. Vi tänkte att vi skulle åka upp på Petrin Hill och besöka utsiktstornet som är byggt som ett Eiffeltorn i miniatyr.
Det blev en rätt ordentlig promenad men vi gick inte uppför berget utan tog bergbanan upp. Väl uppe möttes vi av en stor rosenträdgård och ett märkligt lugn. Av storstadens brus märktes liksom ingenting utan här var det bara en stor, grönskande park där människor satt och läste, fikade, vilade, lekte och bara njöt. Vilken oas. Vi passade på att ta av oss skorna och gå barfota i gräset en stund vilket fötterna verkligen uppskattade.
När vi kom fram till tornet löste vi biljett för att gå upp själva. Att åka hiss var rätt dyrt. Jag och L nöjde oss med första avsatsen på 20 meter men maken och E gick upp till 60 meter. Jag fick svindel bara på 20 meter men utsikten var fantastisk. Hela denna vackra stad låg under en och så floden som slingrar sig genom den.
Klockan började bli mycket och fötterna trötta så vi bestämde oss för att det var dags att åka tillbaka till hotellet. Vi ville inte missa tågen som på kvällen bara gick en gång i timman. Problemet var bara att det var nästintill omöjligt att uttyda vilken spårvagn vi skulle ta för att komma tillbaka till centralen. Jag hittade en lämplig till slut och först tog vi en spårvagn och sen fick vi byta. Tidtabellerna verkade funka sådär. Först kom det en hel radda med spårvagnar som hade samma nummer och sen kom någon enstaka med ett nytt nummer och sen kom ett helt gäng med något annat nummer igen. Det var bara att vänta uppenbarligen och till slut kom den rätta. Då var bara problemet var vi skulle gå av men det löste sig, dels för att vi kände igen oss, dels för att vi lyckades uttyda att man kunde byta till tunnelbana där.
Vi hann lagom med vårt tåg tillbaka till hotellet och kunde nöjt konstatera att vi gillade Prag också. Kanske åker vi tillbaka dit också någon gång.
Mot Wien
Mellan Wien och Prag är det inte så väldigt långt att köra, ca 3-4 timmar så vi gjorde oss ingen direkt brådska på morgonen. När vi packat in oss i bilen bestämde vi oss för att försöka oss på att hitta en cache som låg vid Prags zoo. Tyvärr var det väldigt mycket trafik och det var krångligt att ta sig fram och det drog ut på tiden. Efter att ha gett upp försöket så gav vi oss till slut iväg mot Wien.
När vi väl kommit ut på motorvägen flöt körningen på rätt så bra. Motorvägen var bred men väldigt ojämn då varje skarv inte bara lät utan gjorde så att hel bilen gungade till. Inte direkt så man tänker sig en stor motorväg med massor av trafik och som man dessutom ju faktiskt måste betala för att få köra på.
Av en ren händelse så körde vi inte så värst långt på motorvägen. När vi kört i någon timma eller så började vi allihop bli hungriga och att stanna på en rastplats utmed motorvägen lockade inte. Jag såg en reklamskylt för något slags köpcentra och tänkte att det lät ju som en bra plats för att inhandla lunch. Vi behövde dessutom fylla på med dricka och lite färdkost.
Det var en rätt lång bit från motorvägen tills vi kom fram till staden där köpcentrat låg. Vet väl inte om vi egentligen hittade rätt för så stort var knappast stället men det fanns en stor och rejäl mataffär och det räckte för vår del. Vi fick köpt mackor, dricka och godis och när vi sen tryckte in hotellet i Wien i vår gps, så dirigerade den inte tillbaka oss ut på motorvägen igen utan tyckte att vi skulle köra åt andra hållet. Vi hade sett skyltar mot Wien på motorvägen men de avfarterna brydde vi oss inte om efter gps:en så länge vi var ute på motorvägen tyckte vi skulle fortsätta på den. Men nu antar vi att vi till slut hamnade på den vägen som skyltarna hade visat till.
Och det gjorde oss faktiskt absolut ingenting. Visst tog det hela nog lite längre tid men vi slapp de eländiga guppiga skarvarna i vägen och även om det inte var 130 på vägen vi körde på och vi ideligen kom igenom en massa små byar, så var det mycket trevligt att i lagom fart få se en bit av den tjeckiska landsbygden.
Till slut kom vi fram till gränsen till Österrike. Eftersom vi nu kom över gränsen vid en liten gränsöverfart så fanns det inga givna ställen att köpa motorvägsvinjett för Österrike. Det bekymrade mig lite men det var ingen motorväg eller A-väg just då och till slut kom vi förbi en bensinmack där det stod på en skylt att de sålde vinjetter så då fick vi fixat det med. Den kostade runt 100 kronor och skulle gälla både för dagen och när vi sen kommer tillbaka till Österrike på hemvägen.
Efter hand ökade trafiken och det märktes att vi närmade oss Wien. Vi kom ju ut på en stor motorväg till slut och i Österrike upplevde vi att motorvägarna var mycket fina med tydliga skyltar och fina rastplatser.
Wien
Väl inne i Wien var det rätt krångligt att köra. Jag är ändå rätt van vid att köra i storstäder och är man van att köra i Göteborg brukar det inte vara något problem att hantera storstadskörning eftersom klimatet i Göteborg knappast är det bästa. Men här var det värre. Många bilister tyckte uppenbarligen att den högra filen (det fanns oftast tre filer) lika gärna kunde duga som parkeringsplats alternativt att det gick bra att stå still där en stund, antingen med hela bilen ståendes i filen eller en bit av bilen lite halvhjärtat uppkörd på trottoaren medan tillräckligt mycket av den petade ut i vägen. Detta gjorde att det inte var särskilt lämpligt att köra i högerfilen alls eftersom man då och då helt enkelt var tvungen att bromsa in pga att en bil var i vägen. Sen skulle man ut i mittfilen för att ta sig förbi och där fanns inget större intresse för andra att släppa in. Så mittfilen var ett bra val så länge man bara skulle rakt fram. Det var relativt högt tempo på körningen också, fast vägen och mängden trafik egentligen inte alls tillät det. Märkligt.
Till slut var vi i alla fall, efter en felkörning, framme vid hotellet. Det låg väldigt nära Schönbrunn och skulle enligt booking.com ha parkering tillgänglig men det var väl inte hela sanningen. Visst fanns det parkering, säkert mer än på många andra håll i Wien, men den var liten och helt full.
Maken hoppade ur för att checka in och jag och barnen fortsatte snurra med bilen för att försöka hitta en parkering. Hade faktiskt en otrolig tur till slut för precis när vi kom förbi parkeringen precis utanför hotellingången så backade en bil ut och körde iväg.
Efter att ha packat in grejorna i hotellrummet och konstaterat att hotellet säkert en gång varit mycket storslaget (det var mycket rent men möblerna och övrig inredning skvallrade om att de satsat stort en gång för ett bra tag sen men sen inte gjort så värst mycket) bestämde vi oss för att promenera bort till Schönbrunn.
Planen var att besöka slottsparken och labyrinten men labyrinten hade tyvärr stängt visade det sig.
Det fanns en del cacher på vägen så vi kom bakvägen in i parken, där det låg en djurpark som precis skulle stänga. Den såg fin ut och var säkert värd ett besök.
Det tog en stund innan vi skymtade slottet men herregud, vilket ställe. Det är så pampigt, så otroligt vackert på ett storslaget sätt att man blir totalt hänförd. Det är figurklippta buskar, massor av blommor, fontäner och så vidare överallt. Vi strosade runt i flera timmar allt medan solen sjönk lägre ner på himlen och när vi sen läste mer om slottsparken visade det sig att vi sett ungefär hälften.
Vi lämnade parken när solen nästan gått ner helt och vi var ordentligt hungriga och trötta i fötterna. För barnen hade besöket varit roligt också, dels för att de tyckte det var fint, dels för att det var så många öppna ytor där de kunde springa ordentligt efter en massa stillasittande i bilen.
Nu gällde det att hitta en restaurang och i min familj är det ingen som klarar av att bli för hungrig utan alla blir på dåligt humör. Så också denna gång och där gick vi och var vrålhungriga, sura och helt obeslutsamma. Till slut efter ytterligare en rätt lång promenad hittade vi en pizzeria där de tog kort och som såg ut att ha okej mat.
Mätt och belåtna kunde vi sen strosa tillbaka till hotellet. Det var vid det laget helt mörkt men området vi gick igenom kändes tryggt och lugnt.
Dagen efter var det dags att dels titta lite till på Wien, dels köra den långa sträckan ner till Kroatien. Vi försökte komma upp och iväg tidigt och efter en god frukost packade vi in oss för att titta på ett par saker som vi tittat ut och ta ett par cacher vi valt ut.
Första stoppet blev inne i de gamla kvarteren i Wien, där vi skulle ta ett par cacher. Husen är imponerande och ett bättre val än bilkörning hade här varit att parkera bilen i ett p-hus och promenera. Tyvärr hade vi inte så mycket tid så det fick bli mer av sightseeing från bilen.
Nästa stopp som blev mer av ett riktigt stopp var Hundertwasserhaus. Ett mycket lustigt flerfamiljshus nästan mitt inne i Wien. Hundertwasser var konstnär och tyckte att det inte fanns någon anledning att såna hus behöver vara tråkiga och fula och ritade således detta helt fantastiska hus. Det är mycket mjuka, böjda former, en massa mosaik överallt, fontäner lite här och därvarje lägenhet är på utsidan avgränsad med ett mörkt kakel så att man ser var lägenheterna är. De som bor där har tillgång till stora terrasser och balkonger med buskar och träd och uppe på ett av taken finns en stor lökkupol. Helt enkelt fullständigt fantastiskt. Det ligger affärer i bottenplan och en bit av huset skjuter liksom ut över marken under och stöttas av pelare så att man liksom kan gå under huset. Barnen gillade huset skarpt men tyckte att det måste vara lite jobbigt att bo där med alla människor som kommer för att titta på huset.
Trots att klockan bara var sådär halvelva började det bli rejält varmt och när vi tittat färdigt på huset så köpte vi var sin glass och lämnade sen Wien.
Till Kroatien
Att inte komma iväg från Wien förrän klockan var nästan lunch var knappast det bästa med tanke på att resan till Vodice var beräknade att ta ungefär sju timmar. Men nu var det som det var och efter att ha trixat ut oss ur innerstan så uppmärksammade vi återigen den väl tilltagna skyltningen på de österrikiska motorvägarna. Inte bara ordentligt med skyltar i luften utan stora tydliga markeringar i vägen där det både stod vägnummer, mot vilken stor stad den vägen gick samt vilket eller vilka länder vägen ledde mot. Så här var det enkelt att köra, bara att följa skyltningen mot Slovenien som ju var nästa land att passera.
Det tog ett par timmar att köra till gränsen och vägen gick genom ett fint bergslandskap, inte största och högsta bergen men fint var det.
Gränsen var som alla gränser så här långt, inte särskilt märkvärdig. Plötsligt så hälsades vi välkomna till Slovenien. Vi hade varit förutseende nog att inhandla motorvägsvinjetten för Slovenien i samband med att vi tankade utmed motorvägen en bra bit innan gränsen. Det var skönt att ha det fixat. Inte billigast för de sju dagar som den gällde för och för så relativt kort sträcka men det var ändå bara ungefär 150 kronor så det var ju trots allt inte så mycket att gräma sig över.
Först var det ingen större skillnad mellan Slovenien och Österrike. Husen var ungefär lika och naturen densamma men när vi kom en längre bit in i landet förändrades arkitekturen även om naturen alltjämt var ungefär densamma med lägre berg och grönskande kullar.
Det började bli hög tid för mat igen så när vi kom till Maribor bestämde vi oss för att köra av för att få i oss mat och sträcka på benen vid några cacher. Cachandet tog oss den här gången högt upp på ett berg som ett Piramida eftersom det sas att de högst uppe på toppen av berget en gång hade byggt en pyramid till minne av den fästning som en gång stått där och beskyddat staden. Tydligen var väl detta inte helt klarlagt om det varit så.
Hursomhelst så var utsikten fantastisk från berget. På sluttningen nedanför oss odlade de vindruvor och långt nere i dalen låg en massa hus och vi hörde musik från ett av dem. Rätt kul för det var en bra bit ner och ändå hördes musiken så tydligt. På andra sidan dalen låg ett annat berg där de tydligen hade ett skidområde för vi såg en massa öppna stråk genom skogen och även en lift som skymtade.
Uppe på toppen hade det som sagt var legat en fästning en gång, där de hade försvarat sig mot ungrarna en gång för sådär tusen år sen. De höll på att gräva ut resterna av fästningen nu men var inte på långt när klara än.
Efter besöket på bergstoppen åkte vi till en affär och inhandlade mata och dricka sen skulle vi fortsätta mot Kroatien. Här blev vi lite lurade, av vägskyltning eller gps, vet inte men helt plötsligt så sa gps:en en sak och vägskyltningen en annan med den följd att jag körde efter vägskyltningen medan maken tyckte att jag skulle följa gps:en. Så jag körde av igen och helt plötsligt så hamnade vi på minsta vägen och vi körde och körde och körde utan att fatta var vi var någonstans eller hur vi skulle ta oss vidare.
Vi följde gps:en som helt plötsligt inte hade någon koll på hur det såg ut i verkligheten och därför skickade oss till en väg som inte fanns och vi hittade inga skyltar. Till slut körde jag bara lite på måfå och vi hittade en åtminstone lite större väg där det faktiskt till slut stod skyltat Zagreb.
Skönt att vara på rätt väg men det var ingen motorväg. Möjligen kan det vara så att gps:ens karta inte räknade med att det fanns en motorväg som faktiskt gick till Zagreb och därför hänvisade oss till denna lilla smala väg med mötande trafik. Vi hittade aldrig tillbaka ut på motorvägen utan efter att ha kört i vad som kändes som en evighet så var vi framme vid gränsen till Kroatien.
Eftersom Kroatien inte är medlemmar i EU så var det här en riktig gränsövergång med passvisning. Först fick vi visa passen när vi körde ut ur Slovenien, sen fick vi visa passen när vi några hundra meter längre fram körde in i Kroatien. Tänk att vi faktiskt var i Kroatien. Det kändes bra även om vi visste att vi hade ett antal timmar kvar i bilen.
Strax efter gränsen var det biltull för här var det finfin motorväg. Tog en biljett och körde vidare för man betalar när man kör av motorvägen.
Som sagt, motorvägen genom Kroatien är nybyggd och oerhört fin. Det hade nu börjat regna vilket gjorde att hastighetsgränsen var sänkt på många ställen, vilket ingen tycktes bry sig om.
Trist att det regnade för man får liksom ingen upplevelse av hur det ser ut när det bara öser ner.
Till slut lugnade sig regnet och vi hänfördes över naturen som nu hade skiftat ordentligt sen vi lämnade det gröna, böljande Slovenien. Det var höga, karga berg och mängder av tunnlar och broar. Lite kul så har alla broar en skylt där det står vad bron heter och hur lång den är, även broar som är sådär 15 meter. Vilket jobb. Tunnlarna varierade i längd men den längsta vi passerade var 6 km lång och hette Sveti Rok och låg strax innan vi så att säga hade passerat bergskedjan för att ta oss ner mot havet.
När det var dags att betala vägtullen råkade vi ut för en inte så kul händelse och hon som satt och tog betalt kan knappast haft sin bästa dag på jobbet. Normalt så visas ju summan man ska betala på en skärm vilket ju är mycket skönt när man kör där man inte kan språket. Men just i kassan vi hamnade i, funkade inte skärmen och eftersom hon enbart sa vad det kostade på kroatiska så hivade vi fram en hundrakunasedel. Det räckte uppenbarligen inte och hon upprepade summan en massa gånger till på kroatiska samt suckade irriterat och himlade med ögonen. Otroligt otrevligt på alla sätt.
Gav henne en 50-kunasedel men hon gav sig ändå inte utan upprepade samma siffra igen och igen. Till slut höll hon upp sex fingrar och sa faktiskt six. Men sex vadå? Sexhundra? Maken satt och grejade med några mynt och det såg hon och pekade på dem och vi kunde plocka fram sex kuna och sen fick vi vår växel.
Rätt kasst att inte ha tillräckligt med växel. Sen när vi väl var klara, då funkade skärmen och vi kunde se att det kostade 126 kuna. Usch, jag var irriterad och sur en bra stund efteråt.
När vi sen vistats i Kroatien ett par dagar insåg vi ju att de tar kort i princip överallt, även i biltullarna så jag hade ju bara kunnat lämna fram visakortet.
Solen hade gått ner, det regnade igen och vi upptäckte att vi inte hade fått med oss varken adress eller koordinater till hotellet i Vodice. Det enda jag visste var att det låg precis vid stranden. När vi kom in i Vodice hade vi alltså ingen aning om vart vi skulle och vi var inte direkt vana vid att köra på de extremt smala kroatiska gatorna mellan husen i byarna så det kändes krångligt och svårt. Eftersom jag visste att hotellet låg vid havet så inriktade jag mig på att följa vägar på gps:en som låg nära havet och efter en del krånglade så såg vi äntligen en skylt mot hotellet och vi var äntligen framme.
Vodice-Kroatien
Att mötas av regn, blåst och kyla när man förväntat sig sommar och sol var inte särskilt roligt men som tur var så var det bara den här ankomstkvällen som det regnade, förutom en snabb skur en eftermiddag.
Första dagen ville vi bara bada och stranden närmast hotellet lockade inte plus att vi behövde handla mat så vi gav oss iväg söderut mot Sibenik. Där hittade vi både en massa affärer och en oväntat öde och fin strand.
Vi badade och njöt i solen men vattnet var dessvärre inte alls sådär ljummet som man kunde hoppas på utan faktiskt kallt även i jämförelse med svensk badtemperatur. Det som gjorde det badbart var ju värmen i luften.
Vi snorklade runt och det är något vi skulle kunna ägna hur mycket tid som helst åt att bara glida runt på vattenytan och titta på fiskar, sjögurkor och eremitkräftor. Till slut var vi dock tvungna att lämna havet och bege oss till affärerna för att hinna handla.
När vi satt på stranden var vi helt överens om att det kändes helt skumt att vara framme och att man helt plötsligt kan sitta vid Adriatiska havets rand och titta ut över ett grönblått vatten när man för bara några dagar sen var hemma i Sverige och jobbade.
Vi gjorde ett antal små utflykter under veckan i Kroatien, vi körde norrut och besökte ön Murter där vi också badade och snorklade i en i princip helt öde vik. Vi körde söderut och kikade på Makarska. Det var en fin väg som gick utmed havet men det blev alldeles för mycket tid i bilen så just den utflykten blev inte den mest minnesvärda även om vi till slut hittade en jättefin liten by med en fin strand där vi badade och hade det skönt i några timmar.
Vi körde norrut också, till Zadar som är en riktigt stor stad. Tanken var egentligen att åka ut till Kornatiöarna men tyvärr var det fel veckodag och fel tid vi kom dit för vi insåg snabbt att om vi åkte över med färjan skulle vi inte hinna tillbaka igen eftersom det inte gick någon mer färja.
Den häftigaste upplevelsen var helt klart utflykten till nationalparken Krka. Den ligger bara några mil från Vodice, in i landet så man får åka på en del slingrande bergsvägar (vilket i och för sig är vanligt men alltid lika imponerande med dess vyer).
Krka är ett område med vattenfall och små sjöar och laguner. Det är lummigt, grönskande och vattnet så klart och fint och vattenfallen är så fantasiskt vackra att man häpnar. Det var stekhett vid vårt besök men under promenaden runt går man en hel del i skugga så det funkade, men det hade behövts mer än en flaska med vatten.
När man gått runt så hamnar man nedanför det största vattenfallet, där har de dämt av en del av lagunen så att man kan bada och det var helt fantastiskt att få doppa sig (fast helt iskallt) i detta klara vatten samtidigt som vattenfallet kastar sig nerför stupet. Vattnet var rätt strömt vilket E inte helt uppskattade men vi hjälptes åt att ta oss fram över botten (som bestod av kalksten som var urgröpt och ihålig och här och var sand).
I närheten av badplatsen fanns det en restaurang och toaletter och sånt men också ett ställe där de sålde nygräddade jättestora pannkakor. Härligt att sitta sval och nybadad i skuggan och mumsa i sig en chokladfylld pannkaka.
Vi hade kunnat stanna längre och vi hade gärna velat besöka den andra delen av nationalparken, dit man behövde åka båt men tyvärr hade sista turen gått så det får vi spara till en annan gång.
Sammantaget kan jag säga att vi är mycket nöjda med vår resa och vi vill väldigt gärna återvända till Kroatien igen. Det var lättrest, vackert och hyfsat billigt. De flesta vi mötte var vänliga och trevliga. Den kroatiska glassen går inte av för hackor den heller. Det fanns en liten glasskiosk vid strandpromenaden bara en liten bit från hotellet och där åt vi glass varje kväll. Hur gott som helst och minnet av att sitta där på muren vid strandpromenaden med en glass i handen och se solen gå ner, är något vi kan leva på när höstmörkret lägger sig därhemma.
Vodice-Salzburg
Efter en vecka var det så dags att lämna Ville Matilde och Vodice och styra kosan norrut igen. Våra äventyr var inte slut än eftersom vi hade planer även för hemresan.
Planen var att komma iväg tidigt och det lyckades vi riktigt bra med. Resan till Salzburg var beräknad att ta cirka sju timmar men enligt hotellvouchern var det incheckning bara till klockan sex på kvällen så vi behövde komma iväg tidigt.
Hade inte riktigt bestämt vilket håll vi skulle köra, närmsta vägen som gick via Zagreb och Ljubljana och sen in i Österrike eller svänga västerut mot Trieste och ta vägen genom Italien och sen in i Österrike.
Till slut föll valet på att åka genom Italien eftersom det helt enkelt skulle vara kul att ha besökt ett land till på vägen, framförallt för barnen då. Den vägen var lite längre men vi räknade med att det skulle funka ändå.
Vi körde motorvägen norrut och den nya fina motorvägen gick snabbt. Vid avfarten mot Pula och Trieste blev vägen sämre och mer trafikerad så det tog sin lilla tid att ta sig fram och det fanns inte jättemycket att titta på så det var rätt drygt att köra.
Man måste också passera Slovenien en kort sträcka och planen var att stanna till och logga en cache där. I tanken verkade det lätt, det låg på vägen men det visade sig ta rejält lång tid eftersom det var snårigt och lite svårt att hitta. Vi blev försenade. Så försenade att vi inte längre skulle hinna till Salzburg innan 18.
Maken fick ringa hotellet (där de tack och lov pratade engelska) men det visade sig inte vara några som helst problem att checka in efter 18, vi kunde komma när vi ville.
Det var ett bra besked för nu kunde vi ta det lugnt. Vid gränsen in till Italien blev vi faktiskt stoppade av gränspolisen som ville se passen, men de var så trevliga och vänliga så. De gjorde väl antagligen stickkontroller för det här var enda gången en passage från ett EU-land till ett annat innebar passvisning.
Några mil utanför Trieste hade vi sett att det fanns en grotta som man kunde besöka (Grotta Gigante) och där det också fanns en Earth Cache att logga. Detta lät lockande. Barnen har bara varit i små grottor så att få sen en sån där jättestor var något de gärna ville.
Det var 500 trappsteg ner till grottans botten och sen 500 steg upp igen. Svalt och mycket skönt var det att komma undan hettan (det var värmebölja i hela Europa) men jobbigt som tusan att gå upp igen. Grottan var imponerande, drygt 100 meter till tak i den stora grottsalen och flera hundra meter lång. De gjorde experiment nere i grottan och hade pelare som mätte rörelser i jordskorpan. Stora stalagmiter och stalagtiter fanns det såklart också men de var inte sådär spetsiga som man är van att se dem utan det såg mer ut som staplar med pannkakor. Det berodde på att vattendropparna hinner utvidgas på sin färd ner så de flyter liksom ut på nåt sätt.
Fortsatte sedan färden mot Österrike men stannade till i staden Udine som låg utmed den norrgående motorvägen. Passade på att få i oss lite mat.
Resterande del av vägen, från Udine till Salzburg var sådär alpvacker så att man knappt fattar att det kan finnas i verkligheten. Bergen så höga att det låg snö kvar längst upp, vindlande vatten i dalarna, hus som klamrar sig fast utmed bergväggarna, små byar, kor som betar på lutande ängar och en hel del tunnlar att köra igenom.
Hade ett tag planer på att köra Grossglockner-vägen men det skulle innebära lite väl lång omväg tidsmässigt och vi började bli möra efter många timmar i bilen så vi körde bara på tills vi till slut kom fram till hotellet som låg i en liten ort som hette Gross Gmain och när vi dagen efter skulle lämna hotellet upptäckte vi att en del av byn ligger i Österrike och en del i Tyskland, så bara sådär 300-400 meter från hotellet låg gränsen till Tyskland.
Salzburg
Planen var att tillbringa en halvdag i Salzburg och sen fortsätta norrut till Zirndorf utan för Nürnberg och där gå på Playmobil Fun Park. Såklart sprack planen. Det fanns så mycket att titta på Salzburg också, särskilt med tanke på barnens intresse för pianomusik.
Mozarts födelsehus fick ett besök och även om det inte var så stort var det rätt mäktigt att gå runt där och titta på alla föremål, t.ex. Mozarts fiol som han fick när han var sex år och en massa brev som Mozarts pappa skrev till sin fru när han och Mozart var ute reste. Där kunde man förstå att pappan var en kärleksfull far.
Mäktigt var det också att stå i rummet där Mozart föddes, för en gång för så längesen vid det här laget. Vilken tur att de bevarat huset.
Salzburg är en vacker stad, eller snarare, den gamla delen av Salzburg är vacker. De nyare delarna är mest som vilken stad som helst i Österrike. Det är kul att ha varit där men jag vet inte om vi känner ett behov av att återvända. Det finns mycket mer att se men det finns så många andra ställen också. Vi får se.
Salzburg-Nürnberg
De flesta motorvägarna vi kört på har varit jättefina och att det har varit 130 eller fri fart har inte varit något konstigt. Men nu, på vägen från Salzburg mot München så undrar man lite hur de tänker, både i sätt att köra och i att sätta hastighetsgränser. Vägen var ju förvisso flerfilig men bara två i varje riktning och rätt smal och lite krokig. Och hur mycket trafik som helst.
Här verkade sättet att köra vara att köra sitt snabbaste i högerfilen tills man hamnar bakom någon som kör sakta (lastbil, husvagn) och då slå på blinkersen och kasta sig ut i vänsterfilen. Alla som kör i vänsterfilen måste då bromsa, och det hårt med den följden att hela trafikrytmen störs och det blir krypkörning i vänsterfilen också och hela högerfilen glider förbi. Sen ökar alla farten igen i vänsterfilen och det flyter på i några minuter innan någon kastar sig ut i vänsterfilen igen. Jag var helt slut när vi kom fram till avfarten i höjd med München där vi skulle byta motorväg. Därefter var det betydligt bekvämare med trefiliga vägar och raka och fina och inte alls så mycket trafik heller.
Vi kom fram till Zirndorf (sitter i princip ihop med Nürnberg och Fürth) och hotellet Pyramide (som ser ut som det heter). Jag hade noga läst att Playmobilparken hade öppet till tio och att vi därför skulle ha möjlighet att gå där i flera timmar och sen kunna fortsätta norrut tidigt dagen därpå.
Vi körde iväg till parken bara för att upptäcka att de stängde klockan 19. Klockan var då lite i sex men de var snälla och sa åt oss att vi kunde få gå in utan att betala för den timman så det gjorde vi.
Parken var fantastiskt fint ordnad och passar definitivt inte bara småbarn. Det är som en enda jättestor lekplats där barnen tillåts ta plats och röra sig och vara aktiva. Massor med vattenlek, klätterlek och ytor att röra sig på. Både E och L hade hjärtligt roligt och var rörande överens om att de absolut ville åka tillbaka igen dagen därpå för att utnyttja de biljetter som ingick i vårt hotellpaket. En timma räckte inte långt alltså.
På vägen från parken sen åkte vi och köpte mat. Vi är lite emot att äta på amerikanska hamburgerkedjor när vi är ute och reser (även när vi varit i USA) men när hungern slår till och fantasin och orken saknas är det ju tur att de finns. Det fick bli Burger King. En man möter oss i kassen och det första vi slås av är att han inte kan engelska - alls. Hur förklarar man att man bara vill ha ost, ketchup och bacon på hamburgaren. Man borde kunna tyska lite mer.
Nåväl, det fanns en annan på restaurangen som kunde engelska så det löste sig och vi fick vår mat och kunde mätta och belåtna åka iväg för att logga några cacher i den tidiga kvällen.
Det är det som är en av grejerna med geocaching. Man kommer till ställen man inte skulle hittat annars så vi fick oss en rejäl rundtur i framförallt Fürth. Fint och välmående men vi fick också sett en nedlagd fabrik där det de hade ställt upp lite udda konst på området.
Nürnberg-Rotenburg
På Hotell Pyramide hade de en helt otrolig frukostbuffé. Det fanns allt, till och med champagne (ja, eller mousserande vin kanske) och massa gott bröd och yoghurt och flingor och pålägg och färsk frukt och äggröra osv. Vet inte om hotellet i övrigt var så speciellt. Det var ju fint och så men låg inte särskilt roligt vid en infartsled och mest industrier runt omkring.
Efter frukost tillbringade vi några timmar i Playmobilparken. Barnen hade lika kul som dagen innan och med tanke på att det bara kostar ca 80 kronor att gå in så är det en park som är väl värt ett besök.
Styrde sen kosan norrut mot Rotenburg som ligger ungefär mitt i triangeln som bildas av Hannover, Bremen och Hamburg. Vi gjorde inget på vägen, bara stannade till och sträckte på benen vid någon rastplats men det tog ändå rätt många timmar att köra. Vägen var bra och fin men solen hade gått ner när vi kom fram till Rotenburg och vi hade inte ätit något vettigt på hela dagen. Tyvärr fick det bli så, ingen mat gick att hitta inom rimligt avstånd från hotellet så vi fick satsa på en rejäl frukost istället.
Rotenburg-Soltau-Heidepark
Hotel am Pferdemarkt i Rotenburg var ett väldigt trivsamt hotell, familjärt. De som hade hotellet var verkligen måna om att hjälpa till. Vid frukosten till exempel tog en av brödsorterna slut och min man ville gärna ha just den sorten. De erbjöd sig genast att fixa mer trots att maken sa att det inte var nödvändigt. På några minuter hade de sprungit till närmsta bageri och köpt mer.
Senare ville vi ha hjälp med att skriva ut biljetter till Heidepark (köpte online) och det fixade de också med ett leende. Man känner sig verkligen välkommen.
Vill man ha en familjebiljett till Heidepark måste den köpas online och att inte köpa familjebiljett var en dålig affär. Vi sparade många hundralappar (ca 500 tror jag). Självklart kan man ju fixa biljetterna hemifrån långt i förväg men eftersom besöket på Heidepark låg precis i slutet på vår resa så vågade vi inte köpa förrän precis innan. Man vet ju aldrig vad som kan hända.
Den dagen vi skulle till Heidepark var vädret inte det bäst. Det var kyligt och för första gången på flera veckor så frös jag. Det regnade lite lätt till och från och mitt under vårt besök kom det dessutom en riktigt kraftig skur.
Det tog ungefär en halvtimma att köra från Rotenburg till Soltau och parken men det var en fin väg genom landsbygden och små byar så det kändes bra ändå.
Parkeringen vid parken är jättestor och det kostade 4 Euro att stå hela dagen. Helt okej men det gick bara att betala kontant så det var tur att vi hade lite skrammel kvar.
Parken är stor. De har ungefär samma attraktioner som på Liseberg och så en hel del bergbanor till och en del annat men ytan är stor så det var långt att gå. Parken är indelad i olika områden men jag tyckte att det var lite svårt att orientera sig, mycket för att det var rätt långt mellan de olika områdena. Fast det satt vägvisare lite överallt.
Vi var på det stora hela rätt nöjda med vårt besök. Vi åkte långt ifrån allting, det hann vi inte på de timmarna vi var där och eftersom de stänger redan klockan 18 även mitt under högsäsong så blev det ju inte så många timmar. Särskilt förtjusta blev vi i den schweiziska bobbanan. Den var kul att åka. L vågade sig på att åka dubbelloopen de hade, trots att han aldrig vågat åka loop innan.
Två saker drog ner helhetsintrycket ordentligt. De tog inte kort någonstans överhuvudtaget, inte ens på de "riktiga" restaurangerna vilket känns otroligt otidsenligt, särskilt eftersom de säkerligen har en hel del besökare från andra länder. Den andra upplevelsen som drog ner intrycket var besöket på snabbmatsrestaurangen. Trots att det var unga människor som jobbade gick det inte att göra sig förstådd på engelska och de ord på tyska som vi kan hjälpte inte till utan vi fick först helt fel grejor. Det fanns dåligt med sittplatser och maten serverades i strutar vilket gjorde att man inte kunde ställa ifrån sig maten. Nej, där får de tänka till lite.
Vi stannade tills parken stängde och åkte sen på en liten cachingtur runt i Soltau. Fick se några fina strövområden och parker innan vi åkte tillbaka till Rotenburg för att försöka komma i säng tidigt och packa undan inför avresan.
Rotenburg-Hem
På hemvägen hade vi köpt biljett och bokat in oss på färjan mellan Puttgarden och Rödby. Vi hade plats på 15.15-färjan och eftersom det inte är särskilt långt från Rotenburg till Puttgarden så behövde vi inte stressa iväg jättetidigt.
Vi tog en promenad i Rotenburg, som är en väldigt söt liten stad med en trevlig gågata med affärer. De hade uppenbarligen satsat en del på konst och skulpturer för det fanns många roliga skulpturer att titta på.
Sen packade vi in oss och körde norrut. Tanken var först att stanna i Lübeck någonstans och handla med oss sånt som vi ville ha med hem men av någon anledning så kände vi inte riktigt för det och vi började bli lite stressade. Det var nämligen oerhört många vägarbeten på vägen norrut så det var sänkt hastighet till 80 på långa sträckor. Alltså tog det längre tid än vi räknat med.
När vi närmar oss färjeläget är det bara en enda lång kö som möter oss. Vi undrar först om det hänt något för det var tvärstopp rätt långt innan själva biljettluckorna, men det var bara mycket folk visade det sig. Vi hade tänkt att besöka Border Shop istället och till det skulle vi ha hyfsat med tid, men det tog hur lång tid som helst att ta sig fram till vägen där man ska svänga in, eftersom köerna var så långa.
Väl framme vid Border Shop räknade jag snabbt ut att vi hade en halvtimma på oss att handla och ta oss tillbaka till färjan för att hinna i tid till incheckningen. Det gick det också, att handla snabbt alltså. Vi delade på oss och fick köpt det vi skulle på rekordtid och sen ut i bilen igen för att köra tillbaka till färjan. Och vad upptäcker vi där? Jo, självklart var köerna i princip lika långa och även om vi nu kom längre fram än tidigare i och med att vi kom från ett annat håll, så var det fortfarande totalkaos.
Insåg rätt så snart att färjan 15.15 kunde vi glömma. Det verkade inte ens som att färjorna gick efter någon tidtabell längre utan de fyllde en färja och när den var full så gick den och så kom nästa som de fyllde osv. Tio i fem körde vi på färjan. Vid det laget hade vi ju egentligen räknat med att vi skulle vara gott och väl nästan igenom Danmark, och så hade vi inte ens lämnat Tyskland. Surt.
På båten passade vi på att äta. Det tar ju bara 45 minuter så det blev mycket mer stressande än när vi åkte Gedser-Rostock men vi behövde ordentligt med mat så det var nödvändigt med riktig restaurang.
Hann med ett supersnabbt stopp i shoppen innan det var dags att gå ner till bilen igen för att köra av färjan. Vägen från Rödby mot Helsingör är något bättre än vägen från Gedser. Eller det blir motorväg nästan med en gång efter färjeläget. Kör man till Gedser är det en evighetslång 70-väg att ta sig fram på. Fast vi föredrar nog ändå Gedser-Rostock.
Hur trötta som helst på att sitta i bilen, kämpade vi ändå oss vidare genom Danmark. Stannade inte någonstans utan fortsatte i ett svep ända till Helsingör där vi hade tur att precis komma med en färja. Skönt att slippa vänta tjugo minuter till för nu ville vi bara hem (eller hem skulle vi inte för vi skulle stanna några dagar hos släktingar på vägen men det är nästan som hem).
Stod på färjan och väntade med spänning på när mobiltelefonerna skulle hoppa över till Sverige igen, medan vi såg Helsingborg närma sig. Det är sådär när man är nästan hemma igen, då får man nästan ännu mer bråttom att komma hem. Till slut var vi i alla fall i land på den svenska sidan om sundet (fast telefonerna stannade faktiskt kvar i Danmark tills vi kommit några mil bort från Helsingborg) och vi kunde få påbörja de sista milen på vår ca 500 mil långa biltur genom Europa.
Det var en otroligt givande resa som gav oss många minnen och härliga upplevelser. Det var bitvis riktigt drygt att köra så när vi gör en ny bilresa (för det är nog när och inte om) så kommer vi nog att lägga upp den lite annorlunda och antingen se till att köra mycket kortare sträckor och stanna fler gånger eller stanna två nätter vid samtliga övernattningar.
Det var enklare att köra än vi först trodde men en bra bil-gps och dvd-spelare till barnen, hjälpte bra till.

Av: _hanna_ (2010-07-22)