Reseberättelse:

En alldelesfantastiskheldag på Kneippbyn

(Sverige, Gotland, Kneippbyn, Kneippbyn)

Kanske vill Lilla Gubben smaka ett bett på äpplet?

Efter en timmas köande fick vi äntligen den mediokra maten. Tips! Ta med egen fika...

Blivande racerförare...

Kneippbyn

 

En strålande sommardag i mitten av juli var vi på Kneippbyn. Vi kom dit ca tjugo minuter efter det att de öppnat och köerna fanns, men de var inte jättelånga. Direkt innanför entrén fanns det ett antal toaletter, något som visade sig finnas med jämna mellanrum utplacerade i hela parken. Rakt föröver såg vi ett antal olika uppblåsbara rutschbanor dit våra två flickor direkt styrde kosan. Barnen är sex och åtta år. Det fanns skyltar uppsatta med åldersbegränsning och om jag inte missminner mig så fick egentligen inte vår yngsta lov att åka här eftersom åldern var satt från sju år, men vi lät henne prova i alla fall. Direkt till vänster om detta hopplandskap fanns någon slags hinderbana som var avsedd för lite äldre barn.

 

Våra telningar studsade dock direkt vidare till en något enklare klätteranordning som fanns på vänstersidan längs med vägen. Efter att ha passerat några olika hinder slutade det hela med en färd på vanlig rutschkana. Barnen klättrade här en liten stund, det var ganska skönt i skuggan som fanns där denna heta dag. Vi avancerade vidare genom parken och kom således fram till en karusell som var brukar finnas på alla möjliga olika parker där vi varit. Det är som en bänk där man fäller ner en spärr framför sig och sedan hissas upp ca 10 meter upp i luften. Därefter skumpar den sig ner. Oftast har dessa karuseller namn som påminner om grodor. Minns inte exakt vad denna attraktion hette här, men det stod ”Kneippbyn” ovanför ryggstödet, med snirkliga bokstäver. Eftersom barnen är vana vid denna attraktion på Liseberg så blev de lite snopna här. Dessa grodor åkte varken särskilt högt upp eller skumpade särskilt effektivt. Jag tror att de tyckte den var ganska tråkig.

 

Vi tog oss vidare neråt vägen och nästa anhalt var en linbanestol som for iväg över en damm. Stora flickan började. Hon såg väldigt allvarlig ut när hon åkte iväg på en baklängesfärd för att sedan vända och åka tillbaka till oss igen. Detta blev hennes favoritattraktion. Hon ville inte gå därifrån. Men det dröjde innan vi gick vidare, eftersom vi bestämde oss för att testa stolen allihop. Jag är höjdrädd och kände mig ganska skeptisk, men det gick bra och även jag tyckte att denna attraktion var härlig. Det fanns ingen kö här och barnen kunde i godan ro åka varsin gång till.

 

Vi fick syn på en grej som pappa Christian gärna ville prova. Det var en båt som drogs baklänges uppför en ramp. Därefter släpptes båten och åkte på några skenor som slutade en meter ovanför vattenytan, med följden att båten hoppade/flög rakt ut för att sedan landa i vattnet. När vi kom fram såg vi att pappa inte riktigt hade rätt längd, så han fick inte åka. Andra vuxna åkte och det var väl egentligen en attraktion för äldre barn eller vuxna. Vi var på väg att vända när vår lilla flicka på sex år plötsligt fick en ingivelse att hon gärna ville åka denna roliga båt.

 

Hon höll alla kriterier för vikt, längd och ålder, så det var bara att låta henne åka. Som nervös mamma ville jag blunda, men samtidigt ville jag se så att allting gick bra, så det slutade med att jag tittade i alla fall. Lillflickan drogs baklänges upp, med ett stelt men ändå förväntansfullt leende. Så for hon iväg med ett skräckblandat glädjetjut och landade i vattnet med ett plask. Båten halades upp och hon steg ur med livet i behåll och alldeles glädjestrålande. Både jag och hennes far var förvånade över hur tuff hon var.

 

 

På höger sida väntade oss nu en trappa upp till några trätorn med olika anordningar emellan som man fick klättra på. Både barn och vuxna syntes däruppe, så jag och pappa Christian bestämde oss för att hänga med barnen upp. Inte helt rätt för mig, vilket jag borde ha tänkt på. Eftersom jag är höjdrädd kändes det inte riktigt som mitt forum att klättra omkring på denna höga höjd. Jag kom ner igen, ganska snabbt, men barnen och Christian roade sig däruppe en bra stund.

 

Nu hade vi kommit fram till VillaVilleKulla som låg precis bredvid trätornen. Jag och barnen gick in och minsann; mitt i vardagsrummet stod Lilla Gubben och väntade. Barnen köade en liten stund för att få sitta på honom. Sen var det dags för övervåningen. Där fanns ett par vanliga rum bl.a. med en vaxdocka föreställande Astrid Lindgren. Sen kom vi fram till den spökiga avdelningen. Vår stora flicka vägrade gå in där, men återigen förvånades vi över vår sexåring som inte tvekade på att gå in och möta spökerierna. Pappa följde med henne och jag vände och gick tillbaka igen med åttaåringen.

 

Jag och vår äldsta dotter fick berättat för oss att det var riktigt läskigt däruppe med massa konstiga ljud och spindelnät överallt. Spökavdelningen slutade med att man fick åka rutschkana ut genom ett hål i väggen för att komma ner och ut igen. Framför VillaVilleKulla fanns en massa bänkar, för klockan tre varje dag utspelades det en teater där.

 

Vi gick vidare och kom nu fram till Hoppetossa, som är Pippis pappas båt. Framför båten fanns en stor uppblåsbar hoppkudde där mestadels små barn i ålder två till fem år hoppade. En och annan äldre var där också, men de flesta i äldre ålder befann sig uppe på själva skeppet. Jag och Christian satte oss och tog en kaffe medan barnen roade sig kungligt. Plötslig upptäckte vi att vår äldsta dotter inte var där längre. Som tur var hittade Christian henne nästan med en gång. Hon hade ställt sig i en lång kö till nästa attraktion. Efter att båda barnen fått en liten uppläxning i att man inte fick gå ifrån oss utan att säga till ställde sig även sexåringen i den långa kön. De stod där för att få köra några små mini-bilar i en miniatyrstad. De flesta barnen som körde dessa bilar var mellan tre och fem år. Våra döttrar var i äldsta laget, men de fick plats i bilarna och de tyckte att det var superkul!

 

Nu hade vi varit inne på Leklandet i ungefär två timmar och solen gassade. Det var läge för ett dopp så vi gick över till Vattenlandet. Nu förstod vi varför det inte var så långa köer till attraktionerna inne på Leklandet; det var här alla människor var! Man kunde låna nycklar till skåp som fanns inne i omklädningsrummen. Det kostade 100 kronor, men då var 80 kronor en depositionsavgift som man fick tillbaka när man lämnade tillbaka nyckeln igen.

 

Äldsta dottern följde med mig för att byta om. Inne i omklädningsrummen fanns också duschar där man rengjorde sig innan man hoppade i bassängerna. Det fanns åtskilliga vattenrutschbanor, men egentligen inte så mycket annat. Det stod att vattnet var tempererat, men jag undrar vad det innebär i realiteten för vattnet här var svinkallt. Barnen vägrade att bada. Längst bort fanns några pooler som var till för babysar. Där fick vi barnen att gå i och åtminstone bada fötterna.

 

Så plötsligt fick Christian syn på en rutschkana som vi trodde att barnen skulle gilla. Vi såg bara slutet på den och folk kom ut i slutet av en tunnel med en slags gummiåtta där man satt ner i de båda hålen. Man åkte två och två och verkade perfekt. Shark-river hette den och var väldigt populär för vi fick stå i kö en halvtimma. Men så blev det äntligen vår tur. Jag och vår yngsta flicka fick tag i en gummiåtta och begav oss uppför en lång backe. Christian och stora flickan stack iväg före oss. När det var vår tur, så fick jag inte ”flotten” att rubba sig, så vi fick en kraftig knuff framåt av en hjälpsam man. Den knuffen ångrade jag bittert. Vi flög fram i en oroväckande hög hastighet och for upp och ner längs med väggarna. Till en början hade vi öppet ovanför, men så åkte vi plötsligt in i en tunnel.

 

Därinne var det becksvart. Kontrollen var fullständigt försvunnen och jag hörde några konstiga ljud. Insåg snart att det var jag själv som åstadkom de konstiga lätena. Jag var helt livrädd och det verkade som om det hela aldrig skulle ta slut. Men vips så var vi ute ur tunneln och jag tumlade mig ur gummiåttan. Barnen var överlyckliga, det här var helt i deras smak. Som tur var kunde vi skylla på den långa kön, så jag slapp att åka Shark-river någon mer gång. Samtidigt var det en ganska skön känsla; sånt här älskade jag att åka som barn och det var roligt att få vara barn igen, för en liten stund.

 

Nu var det hög tid för lunch. Jag och barnen paxade ett bord på en av de två serveringarna som fanns inne på Vattenlandet. Christian ställde sig i kön. Där stod han en halvtimma innan han kom fram till kassan. Väl framme visade det sig att man endast beställde maten där, sen fick man stå i en annan kö som tog ytterligare en halvtimma, för att få den beställda maten. Jag fick den sista salladen; en äcklig sak med tre fårostbitar och lite parmaskinka, några tomater och salladsblad. Jag är glutenintolerant och det var det enda som fanns för mig att välja på. Klockan var halv två och jag hade ”turen” att få den sista salladen för dagen; inga fler leveranser var att vänta till serveringen.

 

Ute vid borden fanns det några stora parasoller, alla var nerfällda. Christian hade försökt att fälla upp en av dem, men det gick inte. Inte med hjälp av två andra män som stod i kö heller. Vi bad tjejen i kassan att någon skulle komma ut och hjälpa oss fälla upp parasollerna, eftersom det var mördande hett i solen. Hon bara skrattade uppgivet åt oss och sa ”ser det ut som om jag kan gå härifrån, eller?” Med det svaret fick Christian ställa sig i nästa kö för att få ut maten som vi betalat för. Övriga i familjen blev i alla fall mätta, endast jag var fortfarande hungrig. Allt det här med maten hade tagit alldeles för lång tid och vår äldsta dotter hann att få värsta blodsockerfall, vilket medförde att hon efter maten fick ett frispel och vägrade bada mer. Vi lämnade Vattenlandet med en stark känsla av missnöje.

 

Köpte glass på väg in i Leklandet igen och satte oss för att kolla på Pippiteater klockan tre. Den var Kanonbra! Vilka duktiga (och viga) skådespelare… Där fanns minsann ingen tillstymmelse till höjdrädsla; de var både högt och lågt. Barnen skrattade högt och stämningen var återställd.

 

Vi gick vidare och kom således till den delen av Kneippbyn dit man kunde gå om man hade med sig egen mat. Där var det hur mysigt som helst! Bord och bänkar stod uppställda och det fanns en stor grill. Nedanför stupade en brant klippa och åt ena hållet såg man Visby och åt andra hållet fanns en vik, med en jättefin vik och bortanför den låg ytterligare en klippa. Utsikten inifrån Kneippbyn är verkligen spektakulär!

 

Här fanns en bergodalbana som föreställde en mask. Barnen åkte den själva tre gånger och älskade den. Vi gick vidare och det fanns ett nytt hoppkudde område där flickorna stannade och hoppade ännu mer. Längst bort i området fanns en restaurang, Solsidan tror jag den hette. Där fanns inte en kotte och vi ångrade att vi inte gått hit istället för att äta lunch.

 

Summa summarum av vårt besök i Kneippbyn: Barnen älskade det! Och har barnen det bra så har vi vuxna det bra också. Är det en riktigt varm sommardag, så kan man få ståplats i en bassäng inne på Vattenlandet. Därmed rekommenderar vi att hålla sig till Leklandet, det finns tillräckligt att göra därinne för en hel dag. Egentligen tycker vi att möjligheten borde ges att besöka endast Leklandet eller endast Vattenlandet för en billigare summa. Men kort sagt; vi rekommenderar alla med barn att gå in en dag på Kneippbyn. Fast vi kände att vi hann med allting på en dag; det fanns även tvådagarsinträde, men det var tillräckligt med en dag.

Av: ninchen (2011-08-09)