Reseberättelse:

Jag och Svarta Pernilla

(Sverige, Sälen/Lindvallen, Skidbacken)

Det var en underbar syn som mötte mej när jag som äkta Bleking för första gången såg upp mot Lindvallens backar. Jag blickade upp mot skyn, högre och högre, det verkade sååååå högt och sååååååå fantastiskt. Sååååå bedårande! Jag blev förälskad från första ögonblicket. En helt ny svensk och exotisk vit värld att lära känna närmare. Spännande!
Så kom vi fram till underbara Timmerbyn och jag bara smälte, här vill jag leva och här vill jag... stanna länge tänkte jag! Den som aldrig bott i en stuga i Timmerbyn har något nytt att längta efter och den som redan gjort det har något att längta tillbaka till!
Efter en stadig frukost i min nya Timmerstuga var jag redo att möta backarna i Sälen, ivrig och full av självförtroende! Jag hade bokat tid hos en privat skridlärare och vi träffades vid backens fot, nu äntligen! Äventyret låg i luften. Efter att ha samtalat en stund om mina tidigare erfarenheter av utförsåkning, vilka var noll och inga alls, tog vi oss mot liften. Oj vilken tur att jag hade en stor och stark skidlärare som likt en superhjälte kunde fånga upp mej när jag, lite generat skrattande trillade av knappliften på väg upp för den långa och branta barnbacken. Med ett stadigt tag om mej tog min superhjälte loss mej från den knasiga liften och så stod vi då där tillsammans, jag och min hjälte och blickade ut över Backen, Lindvallen och hela världen låg framför mej. Underbart men...... Vad var det för sug i magen, backen började gunga, fåglar började sjunga. Stopp nu, hur högt upp var jag egentligen??? Jag fick svindel och kände hur benen cementerades fast i snön. Här skulle jag leva här skulle jag dö, aldrig skulle jag röra en fena, ALDRIG! Hjälp vad hade jag gett mej in på. Jag faller, jag faller.......men precis när det började svartna för mina ögon fångades jag upp av min egen Sälensuperman och kom tillbaks till livet igen. "Nu hjälps vi åt så kommer det att gå jättebra det här" hörde jag en röst som sa. Nu kände jag att hedern stod på spel och sakta började cementen som omgivit mina fötter att lösas upp och jag gled långsamt ner för stupet och den branta barnbacken Kajsa. (se gärna pistkarta för detaljerad info) Härligt men farligt och så sakta men säkert tätt intill min Superhjälte stod jag där nere igen. Utan att minnas hur det gått till men, yes, jag klarade det! "Jättebra, gör nu likadant igen" "är du säker på att du aldrig åkt skidor förrut?" hörde jag en röst som sa och inom mej tänkte jag; Måtte en timme gå fort och det gjorde den. Plötsligt flög vi ner för Kajsabacken, jag självaste Lois Lane, och min egen Superman. En skidresa med en egen Superhjälte i backarna, dvs skidlärare är något jag absolut vill rekommendera! Himlen färgades i ett svagt rosa skimmer som gick fint i ton med mina rosiga kinder och jag kände hur härligt det var att komma levande ner för backen gång efter gång. Oh vad det var härligt att leva! Så, alldeles för snabbt tog timmen slut, jag sa farväl till min Superhjälte och slöt an till de övriga skidåkarna i min Blekingetrupp, nu som en i gänget! "Vi tar oss till Gustavbacken" sa truppledaren som åkt skidor sedan barnsben,långt där framme. Ivrigt försökte jag hänga på, tvärs över berget. Väl framme upptäckte jag att liften såg lite annorlunda ut men tog mej med ett friskt leende upp för backen, högre och högre och högre, tog liftresan aldrig slut? Så efter en evighet var det dags att hopptrilla av liften vid Gustavstopp. Vände mej om och HERREGUD VAR ÄR JAG, VAD HAR JAG GJORT??? I den stunden insåg jag att det var lika lång väg ner som det varit upp och i den stunden blev jag som förstenad, fylld av fasa och skräck. Det enda som rörde sej var stora isfyllda tårar som rullade ner för mina kinder. Här ville jag leva och här kommer jag att dö! Blekingetruppen syntes till slut bara som små streckfigurer i horisonten och jag kunde inte få fram ett ljud, knappt andas trots att jag hörde hjärtat banka i halsgropen. Plötsligt kände jag mej omringad. Mina tårfyllda ögon registrerade en grupp glada skidskolebarn framför och bakom mej och lika plötsligt som de dykt upp lika plötsligt kastade de sig i gjädjetjut utför branten och försvann. Snökanoner hette de visst och de levde sannerligen upp till sin titel. När mina fötterna nästan frusit fast i marken fattade jag mitt första beslut. Jag skulle sakta, sakta i sidled kunna förflytta mej och på så vis lura öga och kropp att jag inte befann mej så högt upp. Men i samma stund som jag började min sidleds förflyttning tappade jag kontroll över både hjärna och kropp. Jag skenade i sidled och ju mer jag försökte stanna desto fortare gled jag. Jag kastade mej ner men bara för att sittandes på skidorna fortsätta skena nu ännu fortare nerför i sidled. Jag krockade med ett träd och så var jag då äntligen stilla. Satt skräckslagen kvar en stund för att fatta beslut nummer 2. Skidorna av och pjäxpromenad ner! Sakta och i sidled vandrade jag genom skogspartier med snö upp till låren. När stupen de sk pisterna dök upp blev jag stel av fasa igen och fick kippa efter andan. Jag lovar, jag blundade hela tiden när jag gick tvärs över pist efter pist. Jag öppnade inte ögonen igen förrän jag kände hur jag började sjunka genom snön och med snö upp till midjan igen kämpade jag mej vidare. Det började skymma och paniken tog nu kontroll över mitt liv. Jag blickade ut över berget i sidled, ner vågade jag inte se. Till min fasa såg jag att jag i rädsla inte tagit mej ner och i sidled utan snett upp och i sidled. Då såg jag även att jag, förutom att befinna mej högst upp på berget, även befann mej vid någon slutpist, Svarta Pernilla fick jag senare reda på att den heter.(se pistkarta för att jämföra med Gröna Kajsa) Jag satte mej ner bland granarna och gav upp. Jag grät och grät. Så när solen gått ner över Sälenberget förstod jag att jag inte kunde tillbringa natten och veckan här på denna plats alldeles ensam och alldeles knäckt. Vad jag sa till mej själv och till Svarta Pernilla den kvällen är vår hemlighet men jag kan säga som så mycket att vi på något magiskt sätt försonades och att jag gav henne ett löfte. Då blev det dags för beslut nummer 3. Jag skulle sakta, sakta hasa mej ner genom skogspartiet, nu neråt istället för i sidled. Jag hasade några centimeter, sjönk ner i djupsnön, tog mej upp, hasade ner igen. När någon timme passerat och jag tagit mej ner ett 20-tals meter såg jag ett starkt ljussken. Jag trodde först att det var en dröm, en nära döden upplevelse, men så hörde jag ett svagt motorljud och skenet kom närmre. Det visade sig att det var en pistmaskin och därmed var jag inte längre ensam på det mörka berget. När pistmaskinen närmade sig viftade jag med skidstaven och pistmaskinen stannade. Jag kunde inte röra mej men den förstående pistmaskinföraren öppnade dörren, hoppade ner och gick fram till mej.-"Hur står det till, är du skadad?" hörde jag en mansröst på klingande Dalmål säga. Rödgråten svarade jag mumlande att jag inte riktigt visste var jag var men att jag hade ont i knäet. Det var inte någon vit lögn utan sanning. Nu när jag kände efter märkte jag att allt hasande och pjäxpulsande i snön tagit ut sin rätt. -"Tror du att du kan resa dej upp så kan jag köra dej ner", sa rösten i mörkret. Jaaa, stönade jag svagt och ställde mej upp på darrande ben. "Ska jag bära dej"?, sa rösten som jag nu förstod kom från Superhjälte nummer 2 här i Sälenbacken. Ja, det är en bra idé svarade jag svagt. Så tog Superhero no 2 upp mej i sin trygga famn och bar mej in i pistmaskinen och vi började vår gemensamma resa ner för backen, jag blundandes och han undrandes. -"Var bor du"?, undrade Superhjälten. -"Jag bor i Timmerbyn", svarade jag. Vi fortsatte färden och närmade oss så småningom en skog där han stannade. Då vågade jag öppna mina ögon igen och upptäckte att vi nu kommit ner för den farliga backen. Tack för hjälpen sa jag, hoppade ur och vinkade farväl till min tappre hjälte. Väl nere släppte chocken, jag gick långsamt mot min härliga Timmerstuga och förstod att första dagen på min Sälenresa var över men att äventyret bara hade börjat! Då undrar kanske du som läser denna sannberättelse hur jag någonsin, överhuvudtaget vill åka till Sälen igen? Om du undrar det så förstår jag att du aldrig varit i Lindvallen och då har du ett underbart äventyr att se framemot, det lovar jag dej. Den förälskelse som jag upplevde var äkta och har utvecklats till äkta kärlek. Det pirrar fortfarande i magen när jag tänker på Lindvallen och framför allt när jag ställer mig högst upp i backen och sakta slår upp ögonen, för ja, jag måste fortfarande blunda en stund innan jag åker nerför backen. Men som en äkta förälskelse, hör den pirrande känslan i maggropen liksom till, och som en äkta kärlek dras jag med en magisk magnetkraft till Sälen. Nu har den här händelsen några år på nacken men jag kan fortfarande i detalj känna och uppleva mitt första möte med dej kära Lindvallen som om det vore igår. Nu har jag 2 små egna Superhjältar som längtar efter att, precis som Snökanonerna jag stötte på uppe vid Gustavstopp, få kasta sej ut i backarna, trygga i närheten av fantastiska peppande och tålmodiga skidlärare. Jag förminner en uns av svartsjuka i mans blick när jag drömmer mej tillbaka till den där kvällen. Med all rätt. Jag längtar efter dej, mitt älskade Lindvallen och du Svarta Pernilla, dej har jag inte varit hos sedan den där magiska kvällen för länge sedan, du vet...Men nu, nu känner jag mej snart redo, det är väl bäst att skynda för som mamma vill jag inte komma hem till stugan och få höra mina egna superhjältar ivrigt berätta: -"Mamma, mamma vet du, idag i skidskolan åkte vi en jättehäftig backe, den hette Pernilla och....."Nej, det får bara inte hända! Älskade Lindvallen, jag hoppas att vi snart ses igen! Jag längtar! Kram Din egen Lois Lane/Maria R 

Av: Familjenrydberg (2009-02-01)