Reseberättelse:

Malaysia är väl värt mödan

(Malaysia, Naturen)

Trots en annalkande snöstorm kom vi iväg i tid från Arlanda vid lunch den 23 februari 2007. Förväntan var på topp då detta var barnens första flygtur och flyg är sambons stora intresse förutom scouting, båtar, mc, dykning....

När vi var i Sandakan på nordöstra sidan av Borneo var vädret växlande. Vi kom fram efter ca ett dygn i vaket tillstånd. Det var svårt för barnen att somna på det stora flyget för det lät en hel del och serverades mat stup i kvarten. Vi såg också en del sevärdheter trots att vi flög nattetid, t.ex. Kinesiska muren. Den var upplyst och ringlade fram där nere på marken som en lång orm väl synlig trots att det var Indien vi flög över. Vilken utsikt! Det var dottern som såg den först.

 

Efter byte i Kuala Lumpur till inrikesflyg med destination Borneo så blev det lättare för barnen (antagligen av ren utmattning) att somna. När vi mellanlandade i Kota Kinabalu fick de och pappa vara kvar på flyget bara därför att barnen sov (specialbehandling J) av de barnvänliga Malaysierna) medan jag gick till inregistreringen med alla våra pass så vi fick inresestämplar till Sabha som "länet" här heter. Det hörde nog inte till vanligheterna med sådant för städpersonalen gjorde stora ögon när det var några kvar på planet då de kom ombord för att fräscha upp.

 

Väl framme (24 februari) och efter att vi plockat till oss ALLA väskor utan att någon var på vift trots byten och mellanlandning, blev vi hämtade av vår guide Leo som tog oss till det första hotellet och berättade om utflyktsupplägget. Hade det inte kommit en rejäl regnskur just då hade det nog blivit en stadsrundtur men den blev uppskjuten till avresedagen istället. Innan vi utmattade stupade i säng tog vi ett första dopp i poolen och lekte en stund, käkade middag, packade om så vi fick med oss rätt saker på tre dagarsutflykten vi bokat. Vi kunde som tur var lämna kvar alla stora resväskor på hotellet för att hämta upp dem innan transport till flyget.

 

Vi startade redan 8.30 morgonen därpå (25 februari) för resa med en något skramlig buss till en hamn vid en liten flod för att vi inte skulle behöva åka över öppet hav så länge. Resterande utflyktsarrangörer i området reser ifrån hamnen i staden vilket brukar bli både blåsigare och skumpigare.

Ifrån vår hamn tog vi oss till en ö 20 min från Turtle Island, ett av de många naturreservat som finns här och det vi nu skulle besöka.

 

Detta kallade vi tillslut för matön för det var där vi åt lunch och frukost samt registrerades in av militären. De flesta öar här ute tillhör militären. Närheten till Filipinerna gör att det är stor koll så inga illegala invandrare ska kunna ta sig in i landet. Det är dessutom inte tillåtet att ta in fler än 60 turister till Sköldpaddsön varje dygn, för att inte sköldpaddorna ska störas för mycket. Innan vår lunch på matön hade vi en stund ledig tid som vi tog en promenad utefter stranden och samlade snäckor på. Många av de finaste snäckorna var bebodda av små minikrabbor. Snacka om att man blev snopen när snäckan bara vandrade iväg. Vi hittade även andra strandfynd.

 

Väl framme på Turtle Island fick vi nycklar till våra enkla men rena rum. Vi gick dit och bytte om till badkläder, gick ner till havet och den närbelägna sandstranden för att bada, snorkla och bygga sandslott. Det var härligt att snorkla där för korallreven låg bara tre meter ut från stranden. Vi såg underbart vackra fiskar, papegojfiskar, rengbågsfiskar och div. randiga på både längden och tvären, svartvita, vita med gula streck och svarta prickar och små svarta slöjfiskar. För att orka med nattens bravader blev det en siesta på några timmar efter detta underbara dopp.

 

Vid 19.30 serverades vår middag och när vi ätit upp startade väntan. Ingen kan garantera vilken tid sköldpaddsmammorna behagar komma upp men vår väntan blev inte så lång. Vi kollade in utställningen om Borneos alla naturreservat som fanns på ön innan vi slog oss ner och pratade med ett svenskt backpackerspar som också var med ut till ön. Vi satt kanske i 30-40 min innan de ropade att vi skulle komma. Klockan var då ca 21.00. Mamman hade kommit upp vid 20.00 och grävt sig en stor grop. Hon använder sig av sin kropp och roterar för att ”plöja” ner i sanden. Hon använder även sina främre ”fenor” för att gräva den ca 1 m djupa och ca 1,5-2 m breda gropen. När hon lagt äggen går de över henne och ”putsar upp” skölden, tar bort utväxtnader som är ett slags cansersvulster, kollar märkningen, mäter skölden och för in uppgifterna i registret.

På sommaren kommer det upp ca 30 sköldpaddor per natt så då får vakterna fullt upp, men natten vi var där (vilket var under lågsäsong) kom det upp två mammor. Natten innan kom det fyra. Vår mamma la 110 st. ägg, stora som golfbollar. Vi fick cirkulera runt henne så alla skulle få se. ”Parkvakterna” plockar upp äggen i en hink som de sedan tar med sig och gräver ner på ett säkrare ställe med nät omkring för att inga rovdjur eller olyckor ska drabba äggen. Dessa hål de gräver är 75 cm djupa. Detta var steg två. Vi fick vara med under tre olika faser. Den sista fasen var att se när de ägg som lagts för 40-60 dagar sedan och resulterat i 12 ungar släpptes ut i havet. De dras mot ljuset så guiderna lös med ficklampor mot havet för att de lättare skulle finna vägen.

Naturligt är det månen som styr den delen.

Det är bara en sköldpadda per natt som man får titta på, det är inte tillåtet att fotografera med blixt vilket gör att det inte är någon idé att göra det heller när det är så mörkt som det är. Däremot kunde man köpa bilder i restaurangen som parkens vakter själva tagit.

När alla program för dagen var avklarade så var det natti natti.

 

Nästa morgon (26 februari) var ytterligare en tidig morgon. Vi tog båten tillbaka till matön där vi fick vår frukost, for vidare till den lilla hamnen vid floden och plockades där upp av en minibuss som tag oss vidare. Vi bytte buss, fick en medresenär och for till nästa äventyr som var Gomatong grottorna. För att komma dit var vi tvungna att åter igen byta färdmedel, denna gång till en fyrhjulsdriven Toyota och åka på en otroligt guppig och lerig grusväg. Inne i parken fick vi gå en bit in i regnskogen på slippriga träbryggor. Vår första bit blev blockerad av en argsint aphanne så vi fick vända och ta en annan väg. Patrik tyckte det var svårt, halkigt och långt för han var trött. Grottorna var höga och full av fladdermöss och fåglar. Inte så jätte upphetsande men grottorna var mycket gamla med lång historia och var mycket höga. Stanken från fågelspillningen var dock inte så otäck som jag först föreställt mig.

 

Vi fortsatte vidare på den skumpiga vägen som bara blev ännu skumpigare ju längre bort vi åkte från civilisationen. (Det är en riktig väg de håller på att bygga och som ska vara klar till nästa år. I hela Malaysia håller de på och bygger upp infrastrukturen och med nya vägar, hus och köpcentras överallt. De förbereder sig för turistanstormning.)

Till slut tog vägen slut och vi fortsatte med båt en kort bit ut i vildmarken. Vi var framme vid vår lounge. Sakau river lounge. Enkla men kackerlacksfria rum med egen dusch och toa. Inte illa. Vi fick en god middagsbuffé med utplacerade apvakter runt matborden då det var gott om långsvansade släktingar här. Vi vilade en stund därefter innan det blev dags för vår flodfärd. Vi fick syn på apor redan vid stugorna så man kunde inte lämna något utanför dörren då aporna tyckte det var kul att leka med folks skor och annat man kanske lämnat där. På flodfärden kryllade det av dem. Först var det långsvansade makaoapor vi såg, lite senare dök näsaporna upp. Vi fick även se en boaorm, ett par krokodiler, tre olika varaner, flera vackra fåglar, kungsfiskare, näshorns och ormfåglar.

 

Efter kvällsmaten var det meningen att vi skulle ha tagit en nattlig tur för att kika på djurlivet men barnen var för trötta så vi ställde in den. Lika glad var vår guide Leo för det för han hade fått magproblem.

Morgonen därpå (27 februari) var det upp i ottan. Frukost kl. 5.40. Det var otroligt dimmigt över floden vid den här tiden på morgonen. Vi för iväg igen strax efter det för att ta oss tillbaka hela den guppiga vägen för att ta oss till Sepilock orangutangcenter. Vi fick se en film om parkens arbete för att skydda och rehabilitera dessa stora och lurviga orangutanger. (Orangutang betyder mannen från skogen på inhemskt språk.) Därefter gick vi in i parken för att vid en plattform titta på när de klättrade, lekte och matades under ca 30-40 min. Vi gick tillbaka till ingången och handlade lite i deras souvenirshop. Precis när vi lite före den stora massan lämnat parken började det regna rejält. När det regnar här är det inget stilla duggregn utan det formligen störtöser ner. Resterande människor som kom ut ur parken var minst sagt genomblöta in på bara skinnet. Tur att regnet och lufttemperaturen är hög. Det känns mer svalkande än kallt.

 

För att vi ska hinna med vårt plan från Sandakan vidare till Kota Kinabalu så blev stadsturen en snabbvariant. Vi såg det kinesiska templet med en hissnande vacker utsikt i spöregn under en kvart, Sim-Sim Village, en stadsdel byggd på pålar i vattnet med en befolkning som till 99 % består av Kineser, på mindre än 15 min och ett snabbstopp på den nybyggda lokala matmarknaden på ungefär 5 min.

Efter en kort lunch på vårt första hotell så bar det så av till flygplatsen för att åter igen ta oss vidare till Kota Kinabalu där nästa stopp var inbokat.

Fortsättning följer…

Av: Nilla (2007-07-23)