Reseberättelse:Mecka för biltokig kille
(Sverige, Sörmland, Nykvarn, Lådbilslandet)
Vilken bil ska man välja? Lätt, polisbilen så klart!
Bara jag och min sopbil.
Jag sitter hellre här och har det lugnt och skönt - och njuter av resan!
Det första ord vår äldste son sa var ’ba’ (= buss), och det sa han ofta. Varje gång han såg en buss. På den tiden bodde vi vid Västerbron i centrala Stockholm, så det blev en hel del bussar på en dag. Innan han hade fyllt två år kände han igen fler bilmärken än sin mamma. Jag var tvungen att läsa där bak på bilen, innan jag kunde bekräfta. Hans uttal var dock inte det bästa. Jag kommer ihåg när vi gick över parkeringen vid Täby Centrum en dag före jul 2006. Det var kväll och mörkt. Lätta snöflingor dalade till marken. Plötsligt pekade han med sitt lilla finger och sa:
”Mé-mé!”
Jag kunde för mitt liv inte förstå vad han menade, tittade åt det håll han pekade, men blev inte klokare. Någon rad med bilar senare kom det igen.
”Mé-mé!”
Bilen han pekade på även den här gången, var en BMW. Det är ju det han säger! ’Mé-mé’, BMW. Men hur han visste att det var just en bil av det märket vet jag än idag inte.
Bilintresset håller i sig. Vårt hus översvämmas av bilar. Sonen äger två garage som farfar har tillverkat. Han läser Halvan-böckerna med stort intresse, om och om igen. Bara dem, om han själv får välja. Vad passar väl bättre till en sådan gosse än en dagsutflykt till ’Lådbilslandet’?
Söndagen den 20 juli 2008 bar det av mot Nykvarn. Nisse har hunnit bli tre och ett halvt år. Han är en försiktig general, har lång startsträcka när det gäller att ta sig an nya uppgifter, men har också blivit lite mer kavat det senaste halvåret. ’Lådbilslandet’ var en hit! Nisse, som aldrig varit där förut, fick börja med att köra traktor på den stora grusplanen innan han kunde välja att köra polisbil och sopbil i riktig trafikmiljö. Det gäller att både styra med händerna på ratten och trycka ned gaspedalen med högerfoten. Och se upp för andra små förare i sina fordon förstås. Nisse ägnade stort intresse åt det faktum att hjulen rör sig, fråga mig inte varför, men han hängde ut ur fönstret och tittade intensivt snett bakåt och nedåt. Pappan betedde sig som en riktig hönsmamma och sprang bredvid och ville hjälpa till. Men det behövdes inte. Nisse klarade alldeles utmärkt att väja för en stillastående långtradare, möta bärgningsbilar och bussar på antingen höger eller vänster sida och nöjt köra runt på de olika vägarna.
Dagen kostade 200 kronor för Nisse och var gratis för föräldrarna och lillebror, nio månader. Nisse tvekade när han skulle få en stämpel på armen, men det gick lika bra att stämpla pappas arm – vilken tur! Åkturer med fem olika fordon ingick, och det var precis vad vår tre-och-ett-halvt-åring mäktade med i solskenet. Karusellen och det lilla tåget fick han åka så många gånger han ville, och det gjorde han också. Åkte många gånger alltså. Det var lugnt och skönt, tyckte Nisse, att bara sitta och åka med, och inte behöva gasa, styra och vara uppmärksam på andra en stund. Lekplatsen med rutschbanor och gungor uppskattades också.
Just den här dagen var det alldeles lagom mycket (läs: lite) folk i ’Lådbilslandet’, nästan inga köer alls. Solen sken och getingarna var inte för närgångna. Vi åt pannkakor, varm korv och fikade på caféet, det var inte gratis men inte heller dyrare än det brukar på sådana här ställen. Det såg dock väldigt trevligt ut att samla hela familjen, bre ut sin picknickfilt på gräset bredvid den lilla ån och njuta av medhavd mat. Det gör vi nog nästa gång. För det blir en nästa gång! Besöket på Lådbilslandet uppskattades enormt av Nisse, han pratar om det än idag.
Av: Maria S (2009-01-28)