Reseberättelse:

Actionfylld lek tar dig till nya höjder!

(Sverige, Stockholm, Jumpyard)

Redo att testa Jumpyard Barkaby

Lättöverskådligt för dig som förälder

Gladiatorutmaning

Klätterväggen

Jag kliver in i lokalen och slås av att det är relativt tyst. Allt jag hör är suset av luftkonditioneringen och några svaga skratt som tycks härleda från längre in i lokalen. Det är svalt utan att vara för kallt. En lapp vid incheckningsdisken hänvisar oss vidare till cafét där vi får hjälp att checka in. Vi får låna ett lås till skåpen i omklädningsrummet i utbyte mot mitt körkort som pant och vi tilldelas speciella strumpor utefter fotsstorlek. Tjejen bakom disken ger oss enkla och tydliga instruktioner om var vi får vänta tills klockan blir elva och det blir vår tur att hoppa. Jag ser mig omkring och ser att endast två bord är upptagna i cafét. Kanske är det för att det är sommar som det är så få besökare tänker jag och uppskattar samtidigt att vi inte kommer behöva trängas eller stå i kö och vänta på de populäraste aktiviteterna. 

Barnen, 7 och 9 år gamla är redan i extas och springer mellan de olika spelautomaterna i cafét och ser med bedjande ögon på mig. Jag tar fram en tiokrona och de väljer att använda den till ett airhockey som får några minuter att förflyta i väntan på att vi får börja hoppa. Sista fem minuterna sitter vi på läktaren och väntar samtidigt som barnen planerar vilken del av trampolinparken de vill utforska först. Båda är överens om att de vill inleda med att utmana varandra på spången med varsin skumgummi-stock som de ska försöka få ner varandra med. Jag slås av hur lättöverskådlig parken är om en som förälder väljer att stanna kvar på läktaren under hopptiden.

Så blir det äntligen dags. Några fler besökare har anlänt och står ivrigt och trampar vid avspärrningsrepet och sneglar på tjejen som tar tag i mikrofonen bakom båset. Hon meddelar att klockan är elva och det är dags för en ny grupp att hoppa. Hon ber de som hoppat den senaste timmen att bege sig till utgången och vi nya hoppare att ge oss in på banan. Trots att det kanske inte är mer än tjugo exalterade barn som rusar in, låter det som minst hundra. Tjejen i mikrofonen berättar om de regler som gäller, men det är nästan omöjligt att uppfatta vad hon säger, då det drunknar i barnens tjoande. Ingen av barnen lyssnar, de är fullt upptagna med att kasta sig in i trampolinparken och uttrycka sin glädje över att det äntligen är deras tur, så högljutt som möjligt. Tjejen mässar tålmodigt reglerna, men allt jag uppfattar är en person i taget på varje trampolin. Kanske hade det varit bättre att dra reglerna innan de nya hopparna tillåts beträda trampolinparken, så kanske de faktiskt uppfattat reglerna.

Vid flera delar av parken finns det tydliga regler skriftligen på skyltar, vilket underlättar för läskunniga vuxna, då barnen inte nämnvärt lägger märke till skyltningen.

Yngsta sonen tjuter av glädje när han springer och kastar sig rätt i den stora foampit som ligger mitt i lokalen. Han struntar i att balansera på slackline, hoppa på trampolinen eller balansera på den smala bron – han vill bara kasta sig rakt ner bland allt skumgummi. Storebror påminner om att de skulle utmana varandra som gladiatorer och de testar ett par gånger innan lillebror tröttna eftersom han inte har någon chans. 

Vi testar allt vi hittar. En hinderbana med delvis ganska svåra utmaningar tycker barnen är för svår. Jag kan hålla med om att den är mer anpassad för äldre ungdomar och vuxna, men vi hittar en hinderbana för lite mindre i en annan liten undanskymd del av lokalen, bredvid en fotbollsplan. Vi spelar fotboll en stund, men jag tycker vi ska göra annat, då vi spelar så mycket fotboll ändå vid andra tillfällen. Barnens favorit blir snart den del längst in där de med hjälp av trampolinen kan hoppa och ta sig upp på kanter i olika nivåer för att sedan därifrån hoppa ned igen. Där blir vi kvar länge, tills några andra kommer och vill prova de med.

Jag ser mig omkring, men saknar en klocka någonstans synligt i lokalen för att ha en uppfattning om hur mycket tid som är kvar. 

Vi avslutar hursomhelst i dodgeballarenan. Här studsar vi så högt vi kan samtidigt som vi försöker pricka varandra med skumgummibollar. Vi skrattar så tårarna sprutar och vi kämpar oss svettiga för att både träffa och undvika att träffas. Så hör vi rösten i högtalaren som meddelar att vår hopptid är slut. Vi lämnar trampolinparken och barnen får ge aktiviteten poäng mellan ett till tio, där tio är bäst. Storebror ger Jumpyard Barkaby fem poäng med motiveringen att flera saker var för svåra för honom. Han syftar främst på hinderbanan. Lillebror ger den sju poäng, men kan inte riktigt motivera varför. Efter lite frågande kommer han fram till att det där med att få kasta sig i en foampit är helt enkelt något av det bästa han vet. Han gillade mycket och hade svårt att välja vad han gillade bäst. 

Själv landar Jumpyard Barkaby på en sexa för min egen del. Parken är lättöverskådligt, något som jag som förälder uppskattar. Det finns bord nedanför läktaren där en kan äta lunch från cafét samtidigt som en har hyfsad koll på sina barn om en inte vill vara med och hoppa. Kan tänka mig att jag skulle kunna ha roligt med ett kompisgäng i dodgeballarenan eller utmana varandra i gladiator utmaningar. Det som drar ner betyget är framförallt att reglerna inte blir tydligt förmedlade till barnen som ger sig ut på banan. Säkerhet känns som det borde vara ett prioriterat område. Nu var det glest mellan hopparna idag och det cirkulerade 1-2 ur personalen ute i lokalen, men ändå.

Svettade och hyfsat nöjda avslutar vi besöket med en chokladglass i cafét som av lillebror får 10 av 10 poäng. Äntligen full pott hos Jumpyard Barkaby!

Av: Modesty007 (2019-07-30)